Det är höst. Det märks tydligt när man är utomhus. Sprakande färger på träden. Löv på marken. Frost på gräset, kyla som biter i blottande kinder och tyst om fågelkvitter i skogen.
En härlig känsla. Här finns ingen tid, ingen plats, ingen ork för någon höstdepression när mörkret sakta tränger på. Bara glädje. Tacksamhet för att jag får vara frisk.
Jag har en förmåga att packa min väska full. Så full att det inte går stänga utan att ta sönder dragkedjan. Istället för att plocka ur lite, tar jag en ny väska och gör om samma procedur där. Till Slut står jag med flertalet fulla och söndriga väskor. Till ingen nytta.
Det är inte alltid en bra egenskap att vara godhjärtad. Att bry sig om alla. Att alltid vilja ställa upp. Ibland måste man tänka på sig själv också. Det ska bara hinnas med...
I flera år har min dröm varit att jobba med hundar. För vem vill inte jobba på ett hunddagis? Mysa, busa och promenera dagarna i ända. Min dröm fylldes. I ett och ett halvt år spenderade jag nästan all min vakna tid för att antingen jobba eller tänka på jobbet.
Så vad hände egentligen? Vad fick mig att bryta ihop totalt. Att må så dåligt att jag hamnade nere på botten. Och framför allt.. vad fick mig att tro så innerligt på en människa som bara ville utnyttja mig?
Att sluta på hunddagiset är det bästa valet jag har gjort. Idag, 1 1/2 månad senare, mår jag bättre än någonsin. Och Lipton också!
Så stå på er. Låt ingen trycka ner er. Inte ens en dröm är värd att må dåligt för!
Äntligen. Nu har jag äntligen kommit igång med träningen igen efter en månads uppehåll. Foten är inte helt okej än men jag har varken tid eller vilja till att låta den vila en månad till. Tog och mätte mig igår också och trots en månads vila fick jag glädjande resultat!
Nu ligger jag här med foten inlindad och i högläge. Så typiskt. När jag väl lyckats komma igång med att springa på riktigt! Men det är bara att se glad ut och låta foten återhämta sig... känner dock inte att jag hinner det.. 16 veckor till Stockholm!
Nu är det bestämt, nu kan jag inte längre fega ur. Antingen blir det Tough Viking i Stockholm i augusti eller toughest i Göteborg i oktober... Vilket det än blir så handlar det om en hinderbana på ett ex antal km med ett ex antal svåra hinder som har med till exempel el, eld, taggtråd och is att göra. Smärta smärta smärta. MEN också en upplevelse för livet, och jag är ingen fegis! Nu blir det att träna för fulla muggar, öka upp kondition och styrka och visa vem jag är!
På två månader har jag gått från en lättretad tjej med sömnproblem och knappt någon kondition till att vara pigg, glad och uthållig.
För tre månader sen skulle jag ha dumförklarat mig själv om jag sa att jag skulle börja träna, men här står jag nu och kör 3 - 5 pass i veckan samt cyklar/joggar 2 - 4 dagar i veckan. Och mår bättre än någonsin!
Kläderna börjar äntligen sitta bra igen, vissa har till och med börjat hänga.. och i morse visade måttbandet att jag på min tvåmånadersdag minskat TIO cm!
Vid varje anblick av ett sådant beteende så blir jag skakig kroppen. Att agera innan något går riktigt fel är inte lätt med den storleken på hund. Att dessutom vara själv på plats och hundrädd i botten gör inte saken bättre. Inte Heller att veta att det enda sättet att sära individerna åt är att riskera att själv bli biten. En rädsla som alltid finns i bakhuvudet men som man ibland får släppa. Men det gick bra. Den här gången gick det faktiskt bra.